måndag 30 maj 2016

Tattari on funktionaalinen ravinto. Idätetty tattarisuurimo

 Tattarisuurimoitten idätys lisää niiden ravintoarvoa.
LÄHDE:  http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25858540

J Food Sci. 2015 May;80(5):H1111-9. doi: 10.1111/1750-3841.12830. Epub 2015 Apr 9.Effects of germination on the nutritional properties, phenolic profiles, and antioxidant activities of buckwheat.
Tiivistelmän suomennos
 Idätystä pidetään tehokkaana prosessina viljojen  ravintoarvon ja  funktionaalisuuden  parantamiseksi. Tässä otsikon työssä  tutkittiin yli 72 tuntia idätettyjen  tattarisuurimoitten   ravintoaineitten muuttumisia, antinutritiivisiä osatekijöitä, kemiallisia koostumuksia ja antioksidatiivisia aktiivisuuksia ja sitten pohdittiin  taustasyytä havaittuihin muutoksiin.
Idätysajan pidentyessä  proteiinipitoisuudet, redusoivat sokerit, totaalifenolit, totaaliflavonoidit ja kondensoidut tanniinit lisääntyivät merkitsevästi,  kun taas rasva, fytiinihappo ja trypsiini-inhibiittorin aktiivisuus vähenivät.
 Idätyksessä lisääntyivät merkitsevästi  fenoliset yhdistykset kuten rutiini, viteksiini, isoviteksiini, orientiini, iso-orientiini, klorogeenihappo, trans-3-hydroxykinnamihappo ja para-hydroxybentsoehappo ja tämä saattaa johtua fenylalaniinin-ammonialyaasin aktivaatiosta.
 Flavonoidipitoisuuden paraneminen johti merkitsevään  antioksidanttisen aktiivisuuden kohenemiseen  idätetyssä tattarissa.
Idätetyllä tattarilla oli parempi ravintoarvo ja antioksidanttiset aktiivisuudet kuin idättämättömällä  ja se edusti  flavonoidien ja fenolisten  yhdisteiden  mainiota  luonnonlähdettä. Erityisesti  se oli rutiinin ja C-glykosyyliflavonien  lähde.   Terveyden edistämisessä voitaisiin käyttää  idätettyja  tattarisuurimoita  lupaavana funktionaalisena ravintona.

  • Abstract: Germination is considered to be an effective process for improving the nutritional quality and functionality of cereals. In this study, changes of nutritional ingredients, antinutritional components, chemical composition, and antioxidant activities of buckwheat seeds over 72 h of germination were investigated, and the reasons for these changes are discussed. With the prolonged germination time, the contents of crude protein, reducing sugar, total phenolics, total flavonoids, and condensed tannins increased significantly, while the levels of crude fat, phytic acid, and the activity of trypsin inhibitor decreased.  Phenolic compounds, such as rutin, vitexin, isovitexin, orientin, isoorientin, chlorogenic acid, trans-3-hydroxycinnamic acid, and p-hydroxybenzoic acid increased significantly during the germination process, which may be due to the activation of phenylalanine ammonialyase. The improvement of flavonoids led to significant enhancement of the antioxidant activities of germinated buckwheat. Germinated buckwheat had better nutritional value and antioxidant activities than ungerminated buckwheat, and it represented an excellent natural source of flavonoids and phenolic compounds, especially rutin and C-glycosylflavones. Therefore, germinated buckwheat could be used as a promising functional food for health promotion. 

© 2015 Institute of Food Technologists®

Suomalaisesta netistä löytyy reseptejä idätetylle viljalle.kuten "raakapuuro".Suositelen tutustumaan lähteeseen:
  http://hellatonkokki.blogspot.se/2014/01/raakapuuroa-tattarista.html

måndag 11 april 2016

Lehtiselleri eli varsiselleri eli ruotiselleri Euroopassa allergeeninen

Silloin tällöin teklee mioelni ostaa tätä raikasta  ruotikasvia. Sitä voi syödä  kuin raparperin vartta, muta se ei ole hapan vaan aika pirteän makuinen. Alkaa kiinnsotaa, mitä siinä on, kun e on niin hyvä. Etsin netistä.


NIMI: 
Apium graveolensis (laji)  var. dulce (muunnos)
APIACEAE,
APIUM  selleirt. Celery.Stjälksellery
 https://en.wikipedia.org/wiki/Celery

CeleryNandu (Apium graveolens) is a cultivated plant, variety in the family Apiaceae, commonly used as a vegetable. Depending on location and cultivar, either its stalks or its hypocotyl are eaten and used in cooking.
In North America the dominant variety most commonly available in trade is "celery", Apium graveolens var. dulce, whose stalks are eaten raw, or as an ingredient in salads, or as a flavoring in soups, stews, and pot roasts.
In Europe the dominant variety most commonly available in trade is celeriac (Apium graveolens var. rapaceum) whose hypocotyl forms a large bulb which is eaten raw grated in a salad, cooked, or as the major ingredient in a soup. It is commonly, but incorrectly, called "celery root". The leaves of rapaceum are used as seasoning, but its fibrous stalks find only marginal use.[2][3][4]
Celery seed is also used as a spice. its extracts are also used in medicines. The plant grows to 1 m (3.3 ft) tall.

Celery leaves are pinnate to bipinnate with rhombic leaflets 3–6 cm (1.2–2.4 in) long and 2–4 cm broad. The flowers are creamy-white, 2–3 mm in diameter, and are produced in dense compound umbels. The seeds are broad ovoid to globose, 1.5–2 mm long and wide. Modern cultivars have been selected for solid petioles, leaf stalks.[5] A celery stalk readily separates into "strings" which are bundles of angular collenchyma cells exterior to the vascular bundles.[6]

Taxonomy


Cross-section of a 'Pascal' celery rib, the petiole
Celery was described by Carl Linnaeus in Volume One of his Species Plantarum in

Etymology

First attested in English in 1664, the word "celery" derives from the French céleri, in turn from Italian seleri, the plural of selero, which comes from Late Latin selinon,[7] the latinisation of the Greek σέλινον (selinon), "parsley".[8][9] The earliest attested form of the word is the Mycenaean Greek se-ri-no, written in Linear B syllabic scrip

Cultivation


Head of celery, sold as a vegetable. Usually only the leaf stalks are eaten
The plants are raised from seed, sown either in a hot bed or in the open garden according to the season of the year, and, after one or two thinnings and transplantings, they are, on attaining a height of 15–20 cm (5.9–7.9 in), planted out in deep trenches for convenience of blanching, which is effected by earthing up to exclude light from the stems.
In the past, celery was grown as a vegetable for winter and early spring; it was perceived as a cleansing tonic, welcomed to counter the salt-sickness[further explanation needed] of a winter diet. By the 19th century, the season for celery had been extended, to last from the beginning of September to late in April.[12]

North America

In North America, commercial production of celery is dominated by the cultivar called 'Pascal' celery.[5] Gardeners can grow a range of cultivars, many of which differ from the wild species, mainly in having stouter leaf stems. They are ranged under two classes, white and red. The stalks grow in tight, straight, parallel bunches, and are typically marketed fresh that way, without roots and just a little green leaf remaining.

Europe

In Europe the dominant variety of celery most commonly grown is Apium graveolens var. rapaceum grown because its hypocotyl forms a large bulb, correctly called celeriac, but often incorrectly called celery root. The leaves are used as seasoning, and the stalks find only marginal use.[2][3][4]

Asia

Chinese celery (Apium graveolens var. secalinum) is a cultivar from East Asia.

Wild

The wild form of celery is known as "smallage". It has a furrowed stalk with wedge-shaped leaves, the whole plant having a coarse, earthy taste, and a distinctive smell. The stalks are not usually eaten (except in soups or stews in French cuisine), but the leaves may be used in salads, and its seeds are those sold as a spice.[13] With cultivation and blanching, the stalks lose their acidic qualities and assume the mild, sweetish, aromatic taste particular to celery as a salad plant.

Harvesting and storage

Harvesting occurs when the average size of celery in a field is marketable; due to extremely uniform crop growth, fields are harvested only once. The petioles and leaves are removed and harvested; celery is packed by size and quality (determined by colour, shape, straightness and thickness of petiole, stalk and midrib[clarification needed] length and absence of disease, cracks, splits, insect damage and rot). Under optimal conditions, celery can be stored for up to seven weeks between 0 to 2 °C (32 to 36 °F). Inner stalks may continue growing if kept at temperatures above 0 °C (32 °F). Freshly cut petioles of celery are prone to decay, which can be prevented or reduced through the use of sharp blades during processing, gentle handling, and proper sanitation.[14]

Sulfites

In the past, restaurants used to store celery in a container of water with powdered vegetable preservative, but it was found that the sulfites in the preservative caused allergic reactions in some people.[15] In 1986, the U.S. Food and Drug Administration banned the use of sulfites on fruits and vegetables intended to be eaten raw.[16]

Uses


Celery seed (Apium graveolens) essential oil
Celery is eaten around the world as a vegetable. In North America the crisp petiole (leaf stalk) is used. In Europe the hypocotyl is used as a root vegetable. The leaves are strongly flavoured and are used less often, either as a flavouring in soups and stews or as a dried herb. Celery, onions, and bell peppers are the "holy trinity" of Louisiana Creole and Cajun cuisine. Celery, onions, and carrots make up the French mirepoix, often used as a base for sauces and soups. Celery is a staple in many soups, such as chicken noodle soup.

Seeds

In temperate countries, celery is also grown for its seeds. Actually very small fruit, these "seeds" yield a valuable volatile oil used in the perfume and pharmaceutical industries. They contain an organic compound called apiole. Celery seeds can be used as flavouring or spice, either as whole seeds or ground.

Celery salt

The seeds can be ground and mixed with salt, to produce celery salt. Celery salt can be made from an extract of the roots or using dried leaves. Celery salt is used as a seasoning, in cocktails (notably to enhance the flavour of Bloody Mary cocktails), on the Chicago-style hot dog, and in Old Bay Seasoning.

Medicine


Celery seeds
The use of celery seed in pills for relieving pain was described by Aulus Cornelius Celsus around AD 30.[17] Celery seeds contain a compound, 3-n-butylphthalide, that has been demonstrated to lower blood pressure in rats.[18]

Celery juice significantly reduced hypertension in 87.5% of patients (14 of 16) tested.[19] Another study showed the same effect on hypertension associated with pregnancy.[20]
Tender shoots or sprouts of germinated celery seeds (Apium), flaxseeds (Linum) and fenugreek (Trigonella), when eaten together, are said to have a cooling effect on the entire body.[21]
Bergapten in the seeds can increase photosensitivity, so the use of essential oil externally in bright sunshine should be avoided. The oil and large doses of seeds should be avoided during pregnancy, as they can act as a uterine stimulant. Seeds intended for cultivation are not suitable for eating as they are often treated with fungicides.

Nutrition

Celery, raw
Nutritional value per 100 g (3.5 oz)
Energy 12 kcal (50 kJ)

2.97 g (including fibre)
Sugars 1.4 g
Dietary fiber 1.83 g

0.17 g

0.69g

Vitamins
Vitamin A equiv.
(3%)
22 μg
Thiamine (B1)
(2%)
0.021 mg
Riboflavin (B2)
(5%)
0.057 mg
Niacin (B3)
(2%)
0.32 mg
Vitamin B6
(6%)
0.074 mg
Folate (B9)
(9%)
36 μg
Vitamin C
(4%)
3.1 mg
Vitamin E
(2%)
0.27 mg
Vitamin K
(28%)
29.3 μg

Minerals
Calcium
(4%)
40 mg
Iron
(2%)
0.2 mg
Magnesium
(3%)
11 mg
Phosphorus
(3%)
24 mg
Potassium
(6%)
260 mg
Sodium
(5%)
80 mg
Zinc
(1%)
0.13 mg

Other constituents
Water 95 g
Percentages are roughly approximated using US recommendations for adults.
Celery is used in weight-loss diets, where it provides low-calorie dietary fibre bulk. Celery is often incorrectly thought to be a "negative-calorie food," the digestion of which burns more calories than the body can obtain. In fact, eating celery provides positive net calories, with digestion only consuming a small proportion of the calories taken in.[22]

Allergies

Celery is among a small group of foods (headed by peanuts) that appear to provoke the most severe allergic reactions; for people with celery allergy, exposure can cause potentially fatal anaphylactic shock.[23] The allergen does not appear to be destroyed at cooking temperatures. Celery root—commonly eaten as celeriac, or put into drinks—is known to contain more allergen than the stalk. Seeds contain the highest levels of allergen content. Exercise-induced anaphylaxis may be exacerbated. An allergic reaction also may be triggered by eating foods that have been processed with machines that have previously processed celery, making avoiding such foods difficult. In contrast with peanut allergy being most prevalent in the US, celery allergy is most prevalent in Central Europe.[24] In the European Union, foods that contain or may contain celery, even in trace amounts, must be clearly marked as such.[25]

Chemistry

Polyynes can be found in Apiaceae vegetables like celery, and their extracts show cytotoxic activities.[26][27]
Apiin and apigenin can be extracted from celery and parsley. Lunularin is a dihydrostilbenoid found in common celery.
Some aromatic compounds of celery leaves and stalks are reported as butylphthalide and Sedanolide.

History


Selinunte didrachm coin bearing a selinon (celery) leaf, circa 515-470 BC.
Daniel Zohary and Maria Hopf[28] note that celery leaves and inflorescences were part of the garlands found in the tomb of pharaoh Tutankhamun (died 1323 BC), and celery mericarps dated to the seventh century BC were recovered in the Heraion of Samos. However, they note "since A. graveolens grows wild in these areas, it is hard to decide whether these remains represent wild or cultivated forms." Only by classical times is it certain that celery was cultivated.
M. Fragiska mentions an archeological find of celery dating to the 9th century BC, at Kastanas; however, the literary evidence for ancient Greece is far more abundant. In Homer's Iliad, the horses of the Myrmidons graze on wild celery that grows in the marshes of Troy, and in Odyssey, there is mention of the meadows of violet and wild celery surrounding the cave of Calypso.[29]

Cultural depictions


Apium illustration from Barbarus Apuleius' Herbarium, c. 1400.
A chthonian symbol among the ancient Greeks, celery was said to have sprouted from the blood of Kadmilos, father of the Cabeiri, chthonian divinities celebrated in Samothrace, Lemnos, and Thebes. The spicy odour and dark leaf colour encouraged this association with the cult of death. In classical Greece, celery leaves were used as garlands for the dead, and the wreaths of the winners at the Isthmian Games were first made of celery before being replaced by crowns made of pine. According to Pliny the Elder[30] in Achaea, the garland worn by the winners of the sacred Nemean Games was also made of celery.[29] The Ancient Greek colony of Selinous (Greek: Σελινοῦς, Selinous), on Sicily, was named after wild parsley that grew abundantly there; Selinountian coins depicted a parsley leaf as the symbol of the city.
The name "celery" retraces the plant's route of successive adoption in European cooking, as the English "celery" (1664) is derived from the French céleri coming from the Lombard term, seleri, from the Latin selinon, borrowed from Greek.[31]
Celery's late arrival in the English kitchen is an end-product of the long tradition of seed selection needed to reduce the sap's bitterness and increase its sugars. By 1699, John Evelyn could recommend it in his Acetaria. A Discourse of Sallets: "Sellery, apium Italicum, (and of the Petroseline Family) was formerly a stranger with us (nor very long since in Italy) is an hot and more generous sort of Macedonian Persley or Smallage...and for its high and grateful Taste is ever plac'd in the middle of the Grand Sallet, at our Great Men's tables, and Praetors feasts, as the Grace of the whole Board".[32]

See also

References


"Taxon: Apium graveolens". U.S. National Plant Germplasm System. Germplasm Resources Information Network (GRIN), Agricultural Research Service (ARS), US Department of Agriculture (USDA). Retrieved March 31, 2016.

Selleristä löytyy apigeniini , lunulariini ja paljon muuta

https://en.wikipedia.org/wiki/Apigenin


 Chemical constituents of fresh celery].
Zhongguo Zhong Yao Za Zhi
Zhongguo Zhong Yao Za Zhi 2009 Jun;34(12):1512-5
Download Full Paper
To study the chemical constituents of the whole plant of fresh celery (Apium graveolens).
The constituents were isolated and purified by silica gel, Sephadex LH-20, ODS column chromatography, PTLC, HPLC, and their structures were elucidated on the basis of spectral evidences.
Twenty compounds were obtained and identified as
 falcariondiol (1),
 (9Z) 1,9-heptadecadiene-4,6-diyne-3,8,11-triol (2),
 oplopandiol (3),
 bergapten (4),
5,8-dimethoxy psoralen (5),
 isofraxidin (6),
eugenic acid (7),
 trans-ferulic acid (8),
 trans-cinnamic acid (9),
 p-hydroxyphenylethanol ferulate (10),
 caffeoylquinic acid (11),
 5-p-trans-coumaroylquinic acid (12),
 sedanolide (13),
 lunularin (14),
 lunularic acid (15),
 2-(3-methoxy-4-hydroxyphenol)-propane-1,3-diol (16),
 D-allitol (17),
 beta-sitosterol (18),
 benzolic acid (19),
 succinic acid (20).
Compounds 2, 3, 6, 10, 12, 14-17 were isolated from genus Apium for the first time.

Affiliation

Department of Natural Products Chemistry, Shenyang Pharmaceutical University, Shenyang 110016, China.

fredag 26 februari 2016

Cucurbita pepo, iso keltainen kurpitsa ( Pumpkin): Kurpitsan siemenöljyn karoteeneista

  • HAKUSNA on kurpitsan siemen öljy  Kurpitsalaji on Cucurbita pepo  convar pepo var. styriaca
  • https://www.researchgate.net/publication/14948901_Main_carotenoids_in_pressed_seeds_Cucurbitae_semen_of_oil_pumkin
  • _Cucurbita_pepo_ convar_pepo_var_styriaca
  • Artikkelissa on  selitetty mitä karotinoideja ja antioksidanteja siemnöljy sisältää, ja näyttää olean mm luteiinia, joka on siolm,äystäällinen. A-vitamiinin karotenoideissa on se  huomioitava, että  niitten yksipuolinen  käyttö  josain tehdäasvalmsiteessa ei ole ollenkaan niin  edullinen kuin nämä luonnon karotenoidisekoitukset joita voi kasveista ja elintarvikkeista löytää.  Liika yksipuolisuus, mikä  pillereillä on, voi olla haitaksi koska  silloin yhtä lajia karotenoidia  tulee liian suuri määrä. 
  • Zoltan Matus

    Abstract

    Tekniikasta

    Various use of the oil-pumpkin offers reason for the phytochemical analysis of seed-meal's carotene pigments. Column chromatography was performed on the adsorbents MgO, Celite and CaCO3 with hexane and benzene as eluents. HPLC separation of different pigments was carried out on a 6 microns reverse phase packing with a ternary gradient elution method using a diode-array detector. 
     Analyysituloksista:
    Pääkomponentti luteiini (3,3´-dihydroksi-alfa-karoteeni (52,5 %) ja beta-karoteeni  (52,5 %).
    Lisäksi oli havaittavissa seuraavia karotenoidilaatuja pieniä määriåä: 
    violaxantiini
    luteoxantiini
    auroxantiiniepimeerejä  
    luteiiniepoksedia
    flavoxantiinia
    krysantemaxantiinia
    alfa-karoteenia
    beta,epsilon-karoteenia

    The main components of the press-residue were lutein [3,3'-dihydroxy-alpha-carotene = (3R,3'R,6'R)-beta,epsilon-carotene-3,3'-diol; 52.5%]  and beta-carotene (beta,epsilon-carotene; 10.1%).
     In addition to the above-mentioned pigments it was successful to reveal the presence of violaxanthin, luteoxanthin, auroxanthin epimers, lutein epoxide, flavoxanthin, chrysanthemaxanthin, 9(9')-cis-lutein, 13(13')-cis-lutein, 15-cis-lutein (central-cis)-lutein, alpha-cryptoxanthin, beta-cryptoxanthin and alpha-carotene (beta,epsilon-carotene) in small quantities.

måndag 8 februari 2016

Artikkeli suolistoflorasta

http://ww2.lakartidningen.se/store/articlepdf/1/14089/LKT1013s900_903.pdf
  • 900 läkartidningen nr 13–14 2010 volym 107
  • »Jorden var öde och tom ...« Första Mosebok 1:2. Oavsett om vi tror på Bibeln eller på Big Bang så var det något som kom först och något som kom senare. Detta »något« som kom först var mikroberna, som i det följande är benämningen på encelliga organismer, huvudsakligen bakterier. Samverkan mellan dessa var en del i utvecklingen till flercelliga djur, och en primitiv tarm kom efter hand ta form. I denna etablerades en flora som kom att utvecklas i ett intrikat och komplext sys­tem, där mikroorganismerna kom att interagera sins emellan med lokala miljöfaktorer och värdorganismen. Dessa tre fak­torer kan definieras som det gastrointestinala ekosystemet. Ett ekosystem är aldrig helt i balans utan snarare i »balanse­rad obalans«, och denna ostadighet gör att ekosystemet lätt kan tippa över ända. Om det sker kan det obalanserade eko­systemet leda till ohälsa hos såväl värdorganismen som mik­roberna

1. Varifrån kommer tarmfloran?

  • Naturen har högprioriterat en snabb och effektiv kolonisation under och direkt efter födelsen. Redan vid barnets passage ge­nom förlossningskanalen möter det först mammans vaginal­ flora och därefter tarmfloran.Att förlossningssättet påverkar kolonisationen kunde Bia­succi och medarbetare visa i en studie där barn som förlösts vaginalt vid tre dagars ålder hade betydligt mer av bifidobak­terier i avföringen än barn i samma åldersgrupp som förlösts med kejsarsnitt [1].Carl von Linné ställde sig undrande till varför mjölkkörteln hos valar ligger strax intill anus. Linné visste inget om tarm­ florans betydelse, och han visste inte heller att när valungar diar så tömmer gärna mamman samtidigt tarmen. Hos män­niskan bidrar bröstmjölken till etableringen genom att den innehåller »synbiotika«, dvs en kombination av bakterier och prebiotika (oligosackarider) [2].

    2. Tidsfönster och turordning för kolonisationen 

  • Intressant nog har djurförsök visat att det finns ett betydelse­ fullt tidsfönster för kolonisationen. Jämförande studier mel­lan konventionella möss, dvs de med normal tarmflora, och bakteriefria sådana visar tydligt att de bakteriefria djuren tål mindre stress [3]. Om de bakteriefria ungarna tillfördes en för möss normal tarmflora eller enbart bifidobakterier efter fö­delsen blev dessa lika stresståliga som de konventionella  mössen. Väntade man däremot någon vecka efter födelsen med att tillföra bakterier förblev dessa möss lika stresskänsli­ga som de fortsatt bakteriefria djuren. Dessa och liknande   (901 läkartidningen nr 13–14 2010 volym 107 )studier talar starkt för att det inte bara föreligger ett samspel mellan tarmfloran och psyket utan att också tidsfaktorn förtarmflorans etablering är viktig.Den normala etableringen av floran hos människan sker enligt en särskild succession. De första bakterierna som kommer ner i tarmen direkt efter födelsen möter en miljö rik på näring och syre, varför aerober etablerar sig. Allteftersom mängden syre faller kommer den mera anaeroba floran att ta över, och när den fått syrenivån att sjunka ytterligare etable ras de strikt anaeroba bakterierna, som därefter kommer att dominera floran med minst 99 procent av det totala antalet bakterier i tarmen. Frånsett syrenivåerna kommer de olika mikroberna att etablera sig med hänsyn också till andra faktorer, som olika näringsämnen, lokalt pH och olika typer av receptorer. Den allmänt vedertagna uppfattningen är att en någorlunda stabil tarmflora såväl kvalitativt som funktionellt har etablerats hos det friska barnet vid ca 2 års ålder [4]. Med stigande ålder sker successivt en omfördelning med avseende på olika bakteriespecies [5], tex ökar proportionen Bacteroides medan bifidobakterier och laktobakterier minskar. Detta beror intebara på åldern per se med ändrad motorik utan också på olika miljöfaktorer, exempelvis förändringar i kosten.

    3. Samspel mellan bakterier och slemhinna

  • I tarmen finns åtminstone 1000 olika bakteriearter, och det totala antalet är åtminstone tio gånger större än antalet celler i vår kropp. »Normalfloran« definieras helt enkelt som de bakterier som normalt finns i tarmen, fördelade i olika delar av tunntarm och kolon. Normalfloran delas ofta in i två grupper: den permanenta och den temporära. Den permanenta är till synes ganska stabil både till antal bakterier och till vilka arter som finns, medan den temporära floran varierar beroende på vilka bakterier vi exponeras för. I den nära kontakt som uppstår mellan bakterierna och värdcellerna sker ett »samtal« mellan parterna. Exempelvis har Bacteroides thetaiotaomicron möjlighet att slå på och av mer än 400 gener i mukosacellerna och kan då bl a få dessa celler att producera den för bakterien energigivande monosackariden fukos [6]. Då vi vet att mukosacellerna kanske möter 1000 olika bakteriespecies blir detta samtal oerhört komplext och svårtolkat. Vi bjuder således mikroberna på »mat och husrum«, och i gengäld får vi tillgång till en mängd tjänster, varav sannolikt blott en bråkdel hittills är kända. Från ekologisk synpunkt kan man se detta som ett ömsesidigt nyttoperspektiv – mutualism – mellan oss som värdorganism och tarmbakterierna. I exemplet ovan är det en nytto­effekt för oss att ha vänligt sinnade mikroorganismer i vår omedelbara närhet, och detta koncept går under benämningen kolonisationsresistens [7]. Med detta menas att de bakterier som följer med mat och dryck får begränsade möjligheter att kolonisera tarmen på grund av exempelvis konkurrensen med den etablerade normalfloran om näringsämnen. Resistensen kan också upprätthållas genom att bakterierna har möjligheter att bilda antibiotikaliknande substanser, bakteriociner, som är riktade mot andra bakterier.
  •  Det är välkänt att svikt i kolonisationsresistensen lätt kan uppstå vid antibiotikabehandling, och den då påföljande störningen i ekosystemet – ekoskuggan – kan leda till diarré. Även om floran återhämtar sig och diarrén avklingar kan störningar i floran påvisas i månader, upp till år, efter avslutad antibiotikabehandling. I vissa fall utvecklas efter sådan behandlingen allvarlig och svårbehandlad kolit, som förorsakas av Clostridium difficile. Som livräddande terapi har då använts lavemang med tarmflora från en frisk individ, varvid ekologin återställs [8].

    4. Tarmflorans betydelse för ämnesomsättningen 

  • Tarmflorans metabola funktion belyses i en vidstående artikel om prebiotika (sidan 904). Tarmfloran fyller en viktig funktion i det enterohepatiska kretsloppet. Substanser som gallsyror, bilirubin och xenobiotika (icke kroppsegna ämnen,som läkemedel och födoämnen) görs vattenlösliga genom konjugeringsprocesser i levern för att därefter utsöndras i gallan. Mikroorganismerna dekonjugerar substanserna, varvid dessa kan absorberas, vilket är ett utmärkt återvinnings koncept vad gäller gallsyrorna, medan andra och mer toxiska substanser kan ha mindre återvinningsvärde i detta kretslopp. Ett mikrobiellt dekonjugeringsenzym som β gluku­ronidas har diskuterats – men aldrig visats – vara en bidragande orsak till cancer genom sin interaktion i det enterohepatiska kretsloppet. Kolesterol i tarmen, antingen dietärt eller från levern, absorberas lätt och kommer då att ingå i ett enterohepatiskt kretslopp. Intressant nog kan vissa bakterier som exempelvis Eubacterium lentum, exklusivt lokaliserade i cekum, reducera kolesterolet till ickeabsorberbart koprostanol. Bakteriefria djur, som följaktligen saknar denna möjlighet till reduktion, har högre serumkolesterolnivåer [9]. Studier på friska människor har visat att omkring 30 procent av alla män under 50 år har en bakterieflora som inte eller i mycket ringa grad omvandlar kolesterol till koprostanol, medan män över 50 år har det motsatta mönstret. Hos kvinnor ser man ingen skillnad i de olika åldersgrupperna [10]. Orsakerna till denna skillnad är oklar, men en hypotes är att personer med liten eller ringa grad av kolesterolreduktion i tarmen då har möjlighet att absorbera mer kolesterol, med påföljande högre serumnivåer och därmed också ökad morbiditets och mortalitetsrisk.Detta skulle kunna förklara att sådana personer finns kvar i begränsat antal i den äldre friska populationen män. För att utreda detta måste kompletterande longitudinella studier göras där man följer kolesterol i serum samt kolesterol/kopro­stanol i feces.   

5. Patogener eller inte? 

  •  Att evolutionen tillåtit bakterier som vi betraktar som patogener att ingå i den permanenta floran kan tyckas något märkligt. Skärskådar man vissa av dessa mikroorganismers funktioner finns det kanske ändå ett vinnarkoncept i bakgrunden. Exempelvis finner man Clostridium difficile i små mängder i tarmfloran hos knappt 50 procent av alla friska människor. Intressant nog har man kunnat visa att den nedsatta tarmmotoriken hos bakteriefria råttor förbättrades genom monokontamination med denna bakterie, och detta utan att djuren får diarré [11]. Därmed uppstår frågan vad dessa mikroorganismer betyder för vår tarmmotorik, och om avsaknad av dem kan vara en orsak till obstipation. Kväve är ett livsviktigt grundämne som används bl a till bildning av proteiner. Vid nedbrytningen av dessa utsöndras kvävet som urea i urin och i magsaft. Inget djur har egna enzymer som kan utnyttja detta kväve. Ett tillvaratagande kan dock ske med hjälp av bakteriefloran, och strategin bakom denna återvinning kan variera något mellan olika species. Kamelen har inga egna enzymer för nedbrytning av energirika cellulosainnehållande växter som ingår i kosten. Sådana enzymer har dock bakterier i ventrikeln, men de kräver å andra sidan urea för att utföra denna process. Kamelen har ända målsenligt löst detta genom att ca 95 procent av urea utsöndras i magsaften och blott 5 procent i urinen, varvid urinmängden kan reduceras, vilket är välanpassat i miljöer med brist på vatten [12]. Hos människan utsöndras däremot omkring en femtedel av urean i magsaften. Den evolutionära strategi som kan ligga bakom detta involverar Helicobacter pylori, som är en välkänd patogen, men de flesta bärare av denna är trots allt under sin livstid helt besvärsfria. H pylori sparar kväve genom att urea som utsöndras i ventrikeln metaboliseras till koldioxid och ammoniak. And­ra bakterier kan då nyttja ammoniaken i sin proteinsyntes. När dessa bakterier sedermera dör i tarmen kan kvävet återvinnas. Denna återvinningsprocess kan ha haft stor betydelse i tider av knapp tillgång till proteiner, vilket i dag fortfarande är en realitet i många utvecklingsländer. Eradikering av bakterierna kan då förvisso minska incidensen av ulkus, ventrikelcancer och lymfom i mukosa-associerad lymfatisk vävnad (MALT lymfom) men är kanske i gengäld deletär från nutritionssynpunkt i populationer på gränsen till svält.
      

    6. Svårstuderat ekosystem

     Att göra en bedömning av tarmfloran ur ett ekologiskt per spektiv är mycket svårt.  Klassiska odlingsmetoder ger ringa information om de komplexa samspelen mellan bakterierna och mellan den inre miljön i tarmen (föda, läkemedel etc) och värdorganismen. Moderna molekylära metoder används för att kartlägga vilka arter som finns i tarmen [13]. Microflora associated characteristics (MAC) är ett koncept där man emellertid kan bedöma hur mikrofloran påverkat värden anatomiskt, fysiologiskt och biokemiskt [14]. Om man jämför resultat mellan konventionella och bakteriefria djur är rimligen skillnaden att hänföra till floran. I Tabell I redovisas ett urval av dessa florarelaterade effekter. Tarmfloran betraktas av vissa, ibland även av professionen, som en »bomb« men ska i stället ses som en viktig del i ett integrerat system i ett mycket komplext ekosystem, om vilket vi fortfarande har mycket bristfälliga kunskaper. Vi vet emellertid så mycket att när floran fungerar optimalt är det samtidigt en god försäkring om ett gott liv för oss som värdar.

    6.  Tarmhälsa i ett framtidsperspektiv 

    I framtiden kommer vi förmodligen att med relativt billigatest kunna analysera fecesprov och på så sätt få en uppfatt ning om både sammansättning av och funktion hos tarmfloran. Därmed skulle det finnas möjlighet att koppla fynd till ohälsa hos en person. Ökad kunskap om tarmfloran och dess funktioner kommer naturligtvis att kommersialiseras. Redan nu finns test, framför allt utomlands, där man vid analys av fecesprov påstår att floran har en avvikande sammansättning, dvs är i »obalans«. Med mycket stor sannolikhet kommer denna marknad att expandera framöver, men för närvarande är det kliniska vär det av dessa dyra test närmast obefintligt. Om man framöver vid en sådan kontroll skulle finna en icke optimal samman sättning av och funktion hos floran kommer man förmodligen att ordinera antingen selektiva antibakteriella ämnen, alternativt pre, pro och/eller synbiotika, i försök att korrigera obalansen. Perspektivet är svindlande, och i en konsekvensanalys kan man tänka sig en förbättring av värdens såväl fysiska som mentala prestanda blott genom att påverka tarmflorans sammansättning och funktion. Det är endast vår fantasi som sätter gränser för det tänkbara. I detta »tänkbara« finns ett stort frågetecken, nämligen komplexiteten [15]. Tarmfloran, som uppskattas till minst 1000 olika arter, har minst 40 miljoner gener som kodar för ett oerhört stort antal mikrobiella funktioner. Dessa kan i sin tur samverka med tusentals olika komponenter i födan och också direkt med våra tarmceller. Summationseffekterna kommer då att bli oerhört svåröverskådliga. Det bioinformativa verktyget för att behandla denna enorma mängd av data finns inte i dag. Att selektivt tillföra eller ta bort bakteriella »individer« i ett ekosystem som har utvecklats och finjusterats på ett ytterst sofistikerat sätt sedan urminnes tider kan sannolikt leda till en obalans i andra delar av systemet, med påföljande risk för ohälsa.
     

    7. » låt maten bli din medicin och medicinen din mat« 

    I stället bör vi – i ett kortare perspektiv – fråga oss vad som förorsakat rubbningarna i våra individuella mikrobiella ekosystem och som kan tänkas ha bidragit till utvecklingen av en del av det vi i dag brukar sammanfatta som livsstilssjukdomar. Att förebygga och åtgärda dessa på ett mikrobiellt/ekologiskt plan är en uppgift som kommer att kräva decennier av hårt arbete och stora insatser av både forskare och företag inom framför allt livsmedelsbranschen. I framtiden ligger ändå möjligheten att etablera en kvalitetssäkrad kunskapsmängd i form av ett bioinformationssystem som ska kunna evaluera en individuell, optimal funktionell tarmflora och föda. Då kan kanske Hippokrates’ 2400 åriga dröm komma att gå i uppfyllelse: »Låt maten bli din medicin och medicinen din mat.« Vid Karolinska institutet finns en forskargrupp, »2 kg gruppen«, som har målsättningen att studera samverkan mellan värdorganism och tarmflora vid hälsa och sjukdom. För detta ändamål utvecklas också nya molekylära metoder. En populärvetenskaplig framställning i ämnet med flera viktiga frågeställningar har också relativt nyligen publicerats i bokform [16]. Forskargruppens namn anspelar på bakterieflo rans vikt hos en människa. I denna grupp ingår: Johan Bark, Ingemar Ernberg, Rinat Gizatullin, Olle Ljungqvist, Elisabeth Norin, Tore Midtvedt, Roland Möllby och Eugene Zabarovsky.
     
     
     
     Kts. taulukko  otsikon lähteestä.

torsdag 12 november 2015

Piparjuuresta (Horseradish)

Tuli kuultua Suomen matkalla kylässä käydessä paljon hyvää piparjuuren vaikutuksta ja löytyypä piparruuti myös J H Uotin kasvisliuosten luettelosta, joka ei ole mikään pitkä  yrttiluettelo.Vain tärkeimmät ja vaarattomat esitettiin :

"Ihotaudeissa ja keripukissa käytetään piparuutijuomaa, jota valmistetaan pienennetystä piparuutista 50 grammaa ja puolen litraa tuoretta kaljaa. sen annetaan vetää lämpimässä paikassa 2 päivää. Sitä juodaan puoli teekupillista aamuin illoin. "


https://fi.wikipedia.org/wiki/Piparjuuri
PubMed antaa 197 löytöä hakusanalla Armoracia rusticana.
Otan niistä pari linkki9ä  tähän. 

Piparjuuri, Pepparrot, "piparruuti"
Lahko: Brassicales
Heimo: Ristikukkaiskasvit Brassicaceae
Suku: Piparjuuret Armoracia
Laji: rusticana
Näyttää kuuluvan  samaan heimoon kuin  kaalikasvit.
Piparjuuressa on: Glukosinolaattteja, isotiosyanaatteja ja muita rikkiyhdisteitä.

(1) Food Funct. 2015 Sep 28. [Epub ahead of print] Anti-inflammatory activity of horseradish (Armoracia rusticana) root extracts in LPS-stimulated macrophages.
 Marzocco S1, Calabrone L, Adesso S, Larocca M, Franceschelli S, Autore G, Martelli G, Rossano R. Author information

Abstract Horseradish (Armoracia rusticana) is a perennial crop belonging to the Brassicaceae family. Horseradish root is used as a condiment due to its extremely pungent flavour, deriving from the high content of glucosinolates and their breakdown products such as isothiocyanates and other sulfur compounds. Horseradish also has a long history in ethnomedicine. In this study the anti-inflammatory potential of three accessions of Armoracia rusticana on lipopolysaccharide from E. coli treated J774A.1 murine macrophages was evaluated. Our results demonstrate that Armoracia rusticana reduced nitric oxide, tumor necrosis factor-α and interleukin-6 (IL-6)  release and nitric oxide(NO)  synthase and cyclooxygenase-2 (COX-2)  expression in macrophages, acting on nuclear transcription factor NF-κB p65 activation. Moreover Armoracia rusticana reduced reactive oxygen species (ROS)  release and increased heme-oxygenase-1 expression, thus contributing to the cytoprotective cellular effect during inflammation.

(2)  http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25684599

J Agric Food Chem. 2015 Mar 25;63(11):2947-55. doi: 10.1021/jf505591z. Epub 2015 Mar 16. Correlation of quinone reductase (QR) activity and allyl isothiocyanate formation among different genotypes and grades of horseradish roots.
Horseradish (Armoracia rusticana) is a perennial crop and its ground root tissue is used in condiments because of the pungency of the glucosinolate (GS)-hydrolysis products allyl isothiocyanate (AITC) and phenethyl isothiocyanate (PEITC) derived from sinigrin and gluconasturtiin, respectively. Horseradish roots are sold in three grades: U.S. Fancy, U.S. No. 1, and U.S. No. 2 according to the USDA standards. These grading standards are primarily based on root diameter and length. There is little information on whether root grades vary in their phytochemical content or potential health promoting properties. This study measured GS, GS-hydrolysis products, potential anticancer activity (as quinone reductase inducing activity), total phenolic content, and antioxidant activities from different grades of horseradish accessions. U.S. Fancy showed significantly higher sinigrin and AITC concentrations than U.S. No. 1 ,whereas U.S. No. 1 showed significantly higher concentrations of 1-cyano 2,3-epithiopropane, the epithionitrile hydrolysis product of sinigrin, and significantly higher total phenolic concentrations than U.S. Fancy.

KEYWORDS:Armoracia rusticana; allyl isothiocyanate; epithiospecifier protein; glucosinolate; phenethyl isothiocyanate; quinone reductase; sinigrin

Elintarvikelöytö 17.2. 2016. ostin Filadelfiajuustoa ja siinä on aromina piparjuuriseosta. Maukasta leivän päällä! Rasvapitoisuus  10%.

KOMMENTTINI: 

Tässä on mainittu entsyymi kinonireduktaasi (QR)  joka myös on tarpeen K-vitamiinin syklissä tehokkaan K-vitamiinimuodon (KH)  asteittaisessa  palauttamisessa KO  epoksimuodosta  kinonimuodon kautta , johon se  aktiivifunktiossaan joutuu  ja tässä voisi päätellä, että piparjuuri  muitten vihannesten joukossa tehostaa vihreitten vihannesten  terveydellistä vaikutusta juuri  tehostaessaan K-vitamiinin salvage- sykliä (  säästösykliä).  Jokainen K-vitamiinimolekyyli tekee noin 120 kertaa  säästösyklinsä ennekuin katoaa kehosta, eli sitä tulee saada päivittäin kun se katoaa niin nopeasti- Siis piparuuti tehnee sen olemisen  sinä lyhyenä aikana  tehokkaammaksi,  mistä ne hyvät maineet sitten  tulee.  esim. luun aineenvaihdunta  tehostuu K-vitamiinin syklistä, kun kalsiumia saadaan käsiteltyä ja aktiivikalsiumeja pyydystettyä niihin kohtiin missä tapahtuu fysiologista luun remodelling kaskadia. Luuhan on kalsiumin suurin varastopaikka kehossa..

Pipajuuressa on myös paljon mineraaleja ja C-vitamiinia, joten se vaikuttanee monipuolisesti  antioksidatiivisen kartan  teissä ja risteyksissä..